Jag blickar upp mot himelen och önskar, önskar så hårt och så pass mycket så att det känns som om jag ska spricka. Vet dock inte om jag skulle spricka utav en sån pass stark vilja eller om det skulle vara för att jag önskade så hårt. Jag vill få bort denna känsla, måste få bort denna känsla.

Känslan som äter upp mig inifrån, en känsla av att vara totalt övergiven, oönskad och otillräcklig. Jag vill så gärna att allt ska bli bra igen, men det känns som om det är så långt bort.. inte ens om jag skulle springa så skulle jag nå fram. Jag försöker.. verkligen.

Jag förstår om ni som läser inte fattar ett piss av det jag har skrivit, struntar i det när det gäller detta inlägg. Förlåt, men jag skrev mer för min egen skull nu, behövde få ut lite.. men det finns endå så mycket kvar. Vet bara inte hur jag ska formulera allt i ord, men när jag vet så kommer det bli ett ganska långt inlägg. OM jag skiver ner allt här det vill säga.

Nu ska liten sova, ska upp omänskligt tidigt i morgon, i alla fall för min del!

/ Spido