Inatt fick jag sova mellan 23.20 till 03.10 ungefär och det känns som om jag ska vara tacksam över den lilla sömn som jag får. Det är jobbigt det här faktiskt, har svårt att sova i vanliga fall men nu är det ju värre än någonsin. Så nu sitter jag här, älsklingen har gått till jobbet för en stund sedan, det blv kaffe på sängen för honom idag igen. Och sex and the city står på i bakgrunden. Har tänt ljus och sitter och dricker min andra kopp kaffe för dagen. Funderar på om jag ska väcka grannen lite senare och fråga om hon har lust att hänga med på en stillsam morgonpromenix sedan. Känner att jag måste komma ut och få lite frisk luft men det får bli en kort sådan isånnafall eftersom jag får så svårt att andas nu när jag är sjuk.

 

Var för övrigt tillbaka till läkaren igår, och har nu fått tre olika diagnoser..dom två första fattade jag men inte den tredje då min läkare inte alls är duktig på svenska, vad jag fattade var att han sjukskrev mig en vecka till, så är nu inne på tredje veckan med sjukskrivning. Det kommer ju kännas bra på lönen sedan. Men hälsan går före antar jag, och sen så är vi ju faktiskt 2 stycken som har en inkomst så det borde lösa sig. Ska i alla fall fortsätta med pencillinen och så fick jag även 12 stycken kortisontabletter som jag skulle ta alla på en gång efter att de hade löst upp i lite vatten. Jag har inte kännt någon smak eller lukt på dessa tre veckor men denna smak kände jag, och den var vidrig! Hoppas verkligen att jag inte behöver ta det något mer. Och mår jag inte bättre till onsdag så skall jag ringa till honom igen. Håll alla tummar och tår att jag inte behöver, det är inte meningen att man måste be om sin journal för att kunna se vad han har skrivit bara för att man inte fattar, får den dock om tidigast 1 vecka. Ska även byta läkare så tog med mig papper från VC angående det innan jag gick hem.

 

Nä, ska fortsätta kolla nu, vem vet, jag kanske kommer tillbaka sedan.

Sleepless night på Åsen, är vad det blev. Nu är klockan så pass mycket så att älsklingen snart ska upp och åka till jobbet, så jag skippade i tanken på att försöka sova och bestämde mig för att sätta på kaffe till honom istället. Och att sova sedan efter att han har åkt är nog ganska så lönlöst också eftersom jag ska till läkaren 10.20 så det blir ändå inte mycket sömn. Det värsta är att jag är så otroligt trött men kan verkligen inte sova för att så fort jag lägger mig ner så hostar jag ihjäl mig och gör jag inte det så får jag ingen luft istället, och ja! Jag har försökt sova sittandes, det funkar inte heller.. det slutar bara med att jag får ont i nacken och ryggen istället.

 

Nåja, det blir nog bra tillslut. Jag får försöka sova tidigt ikväll, vem vet, om jag är ordentligt utmattad så kanske jag somnar trots hosta och andnöd!

 

Herregud, va livet kan vara underbart ibland, ironiskt sett. Det finns så mycket skit som är så onödigt istället borde man kunna njuta av livet bara, man har bara ett liv men ändå så ska det finnas sjukdomar, jobb och en massa tråkigheter. Hur ska man då ta tillvara på livet? Speciellt sånna som mig, som jobbar kvällar och helger. Det är jätte tråkigt för att när polarna är lediga så jobbar oftast jag, och sedan när jag är ledig (T.ex. en måndag) så jobbar ju dom!

 

Om jag ändå kunde ha tagit tillvara på tiden när jag gick i skolan, då hade man kvällarna fria om det inte var mycket plugg, och man hade helgerna fria. Och om man ska jämföra plugg och jobb så är plugget en dans på rosor.

Sex and the city boxen är en räddare i nöden nu när jag ligger sjuk, jag kollar på det dag som natt samtidigt som jag fantiserar om att kunna vara så bra kompis med 4 olika individer. Lät nu som om jag inte hade några vänner men det jag menade var att det är sällan 4 tjejer kan komma överrens så pass bra och så länge. Det brukar nästan alltid komma upp någon typ av konflikter, att den andra har snackat skit om den ena eller nått sånt..

 

Över till annat, jag väntar fortfarande på min kalleles till psykologen, ska bli lite inressant att gå dit faktisk. Varför vet jag inte, men vet ju att jag har otroligt mycket saker innom mig. Ska väl bli intressant och se hur jag känner mig när jag har pratat med henne några gånger, om jag känner någon skillnad eller inte.

 

Ska tillbaka till läkaren i morgon, se om jag får en ny sjukskrivning eller inte. Känner att jag fortfarande inte är okej, har så otroligt ont i lungorna och det känns som om det blir svårare och svårare att andas när jag lägger mig. Är inne på andra pencillin kuren men det känns inte bättre. Mycoplasma är inte kul att ha och göra med kan jag lova! Ser inte fram emot att gå till min husläkare i morgon det är en inkompetent människa som tror att han är så satans duktig, han fattar ju inte ens vad man säger. Ska byta läkare så fort jag har fått reda på vart jag ska med foten, kan inte byta sålänge det är han som skickar remisser till olika kliniker och sjukhus.

 

Nä, nu blir det en sup med hostmedicin, kanske en varma koppen och krypa ner under täcket i soffan. Skulle vilja ligga brevid älsklingen min, men vill inte väcka honom bara för att jag inte kan sova. Så väntar lite med att mysa ner mig hos honom. Min drömprins!

Det var länge sen jag skrev nu. Lusten har inte funnits. Men nu är det dags, nu behövde jag vända mig till min "avlastningszon". Det är många tankar som snurrar nu, alldeles för många. Det börjar bli för mycket, jag känner själv hur jag sakta men säkert håller på att tappa greppet om allting. Det händer alldeles för mycket nu, och jag klarar inte av det, även om jag försöker ta en sak i taget.

 

Invaliditetsintygen - Ja, det har jag försökt få på rullning bra länge nu. Stressen från Folksam, känslan över att jag måsdela allt som händer.. eller ska man snarare säga allt som inte händer. Husläkaren som inte fattar vad man säger och försöker antyda att jag endast gör detta för att få ersättning. Det är inte ens jag som har dragit igång det hela. Det är Folksam! Och sen ska argumentera emot allting som jag säger. Håller på och dividerar om att jag har gjort en sådan bedömning för flera år sen så han fattar inte varför jag ska göra en ny. Förklarar då så gott jag kan att det beror på att den inte var gilltig då jag inte var färdigbehandlad, men det går inte in i hans huvud..utan jag gör det ju bara för pengarna. Om jag skulle kunna välja mellan att ha en frisk fot eller pengarna så skulle jag knappast välja pengarna.

 

Hjärtat - Tänk er att varje sekund, och ja då menar jag verkligen varje sekund, så slår erat hjärta dubbelt så snabbt än va det ska göra. Så har jag, konstant. Var inne på akuten för drygt en månad sedan, EKG och blodprover togs, man hittade ingenting annat än det självklara - sinustakykardi - vilket betyder det som jag har skrivit. Att det slår alldeles för snabbt. Proverna man tog på akuten visade inget märkvärdigt. Nästa steg var att jag skulle samla urin i 24 timmar och sedan analysera det och se om min kropp producerade för mycket adrenalin och stress hormoner. Var tillbaka på akuten idag för att jag skulle få reda på svaret, vilket såklart var normalt. Nästa steg är nu att jag ska göra ett <3 - ultraljud och se hur snabbt blodet rusar genom mina klaffar, om jag har förstått det rätt. Men det är inte förrens den 27 November. Läkaren skickade även idag en remiss till en psykolog då han säger att det även kan vara stress, oro och ångest.. No shit sherlock?! Jobbigas är det nu när jag även har åkt på världens dunder förkylning och har varit hemma i 2 veckor snart och knaprar pencillin.

 

Jobbet - Är tungt som satan, samarbete som inte funkar gör det jobbiga ännu jobbigare. Och man sliter som ett djur. Är såååå trött när man kommer hem så att det sociala blir lidande och hela privat livet i allmänhet. Mer om detta vill jag inte skriva här då det kanske inte är så lämpligt. Samtidigt som jag vill plugga, men vill inte lämna den trygga säkerheten med en fast inkomst och ännu mindre chans att få en lägenhet. Men kommer min kropp klara av detta tunga arbete i längden? Men foten, höfterna och nu även hjärtat. Det känns som om jag går sönder bit för bit sakta men säkert.

 

Summa  av det hela - Är att jag bara känner mig så otroligt förvirrad och så otroligt liten. Jag vet inte ens vilka ord jag ska använda, det är bara så otroligt tufft nu. Det känns som om att vad man än gör, inte gör, säger eller inte säger så blir ingenting rätt. Att jag mår såhär gör inte saken bättre, det känns bara som om hela huvudet är fullt av mos. Jag vet liksom inte vad jag ska ta hand om först, vilket som behöver min uppmärksamhet först eller vad som ska prioriteras. Samtidigt som allt detta händer så ska jag även försöka leva på mitt liv som vanligt. Jag ska orka göra det som de andra i familjen inte orkar/klarar av. Det finns såååå mycket mer jag skulle vilja skriva, men väljer att inte göra det då detta fortfarande är en offentlig sida. Men jag gör som vanligt.. biter ihop.

 

Men det är lungt, Emelie Lindholm fixar allt, hon är stark och klarar av alla dessa motgångar som alltid, och hon gör det alltid med ett leende på läpparna...

 

...Eller?...