- 110822 ¤ 21:59 -
Hur länge ska man låtsas som om allt är ok? Hur länge ska man bita ihop innan man inte orkar längre? Jag ler på utsidan, men på insidan skriker jag. Det är mörkt nu, det är för mycket komplicerade saker på en och samma gång. Jag trode att jag var stark som person, men skenet bedrar...tydligen. Jag vet inte hur jag ska lösa allt, är det ens min uppgift att lösa allting ensam? Nej. Men det är bara jag som bryr mig.
Pressen är stor, från alla håll och kanter. Jag önskar att man kunde försvinna ner i ett hål i marken. Inte för evigt, men bara ett litet tag. Tills allting är okej igen. Något som är plus är att vikten är påväg ner, dock inte på rätt sätt..tyvärr. Men jag orkar inte bry mig. Jag har så mycket saker som svävar i huvudet, runt och runt och runt.
Jag Orkar Inte.
Snälla gud, om det nu är som så att du finns. Hjälp mig?
Pressen är stor, från alla håll och kanter. Jag önskar att man kunde försvinna ner i ett hål i marken. Inte för evigt, men bara ett litet tag. Tills allting är okej igen. Något som är plus är att vikten är påväg ner, dock inte på rätt sätt..tyvärr. Men jag orkar inte bry mig. Jag har så mycket saker som svävar i huvudet, runt och runt och runt.
Jag Orkar Inte.
Snälla gud, om det nu är som så att du finns. Hjälp mig?
- Det är...
..tomt. När det är tomt är det inte bra. Jag ser på er med ilska i blicken, ilska som uppkommit av besvikelse och knivar i hjärtat gång på gång. Jag gör allt jag kan, jag gör mitt bästa. VI gör VÅRAT bästa. Men det duger inte.
Jag misstänker att jag vet vad som komma skall. Det svider något så enormt. Hela min värld kommer falla ihop och bli som ett stort svart hål i universum. Och ska jag vara ärlig? Jag kunde inte bry mig mindre. För det känns redan som om det inte kan bli värre än vad det är. Jag vet vad ni tycker och tänker, ni har gjort det klart för mig många gånger. En gång för mycket faktiskt.
Ni ser efter era behov, aldrig mina, aldrig VÅRA. Men respekt ska ni ha? Enligt er. Det ska dock inte vara åt andra hållet också. Jag vet inte vad jag ska säga.
Även om ni lyckas, så kommer ni inte göra det. VI är starka TILLSAMMANS, och kommer klara det här. Med eller utan eran hjälp. VI hade hoppats på med eran hjälp, men det var ett spel. Ett spel som bara ni var med och spelade. Ett spel som gick ut på att trycka så många knivar i ryggen på OSS som möjligt. Ni har lyckats.
Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig orkeslös, förtvivlad och sårad. Detsamma gäller MIN andra HALVA. Det känns som om VI inte ska vara här, VI är på fel ställe. Men VI kämpar...TILLSAMMANS. För det är så det ska vara, oavsett vad ni än säger eller gör. VI ska ta OSS igenom detta.
Jag misstänker att jag vet vad som komma skall. Det svider något så enormt. Hela min värld kommer falla ihop och bli som ett stort svart hål i universum. Och ska jag vara ärlig? Jag kunde inte bry mig mindre. För det känns redan som om det inte kan bli värre än vad det är. Jag vet vad ni tycker och tänker, ni har gjort det klart för mig många gånger. En gång för mycket faktiskt.
Ni ser efter era behov, aldrig mina, aldrig VÅRA. Men respekt ska ni ha? Enligt er. Det ska dock inte vara åt andra hållet också. Jag vet inte vad jag ska säga.
Även om ni lyckas, så kommer ni inte göra det. VI är starka TILLSAMMANS, och kommer klara det här. Med eller utan eran hjälp. VI hade hoppats på med eran hjälp, men det var ett spel. Ett spel som bara ni var med och spelade. Ett spel som gick ut på att trycka så många knivar i ryggen på OSS som möjligt. Ni har lyckats.
Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig orkeslös, förtvivlad och sårad. Detsamma gäller MIN andra HALVA. Det känns som om VI inte ska vara här, VI är på fel ställe. Men VI kämpar...TILLSAMMANS. För det är så det ska vara, oavsett vad ni än säger eller gör. VI ska ta OSS igenom detta.
[ Amor Vincit Omina - Kärleken övervinner allt ]
