Jag och pappa började prata om döden och allt som har med den och göra vid matbordet idag. Och alla som verkligen känner mig vet vilken ångest och fobi jag har inför den. Det är helt sjukt! Vi pratade i knappt 5 minuter och sedan började det brännas innanför ögonlocken och jag blev tvungen att gå därifrån. Pappa ansåg att jag inte skulle tycka att döden är lika jobbig när jag blir äldre för han menar på att med livets gång så kommer en massa motgångar som gör att du tillslut tröttnar och känner att det är dags att kasta in handduken.

Jag kan då inte hålla med, jag förstår verkligen inte varför man ska födas för att sedan förlora alla som man älskar. Att jag som är ung nu ska få se när jag börjar bli gammal hur alla mina nära och kära trillar av pinnen. Eller tänk om jag skulle få barn, jag skulle inte vilja dö ifrån dom! Och vad skulle jag svara dom om dom skulle få likadana frågor och tankegångar som jag har. Jag kan ju inte säga att det är någonting fint och ingenting att vara rädd för, då skulle jag ju ljuga så det bara skriker om det. Usch, blir helt tårögd när jag tänker på det! Har så mycket tankar och känslor när det gäller döden men jag klara inte av att skriva mer om det.

Jag erkänner - jag är rädd för döden. Det är min värsta fobi som jag någonsin kommer ha.