Vi var på farmors gravplats igår och gjorde den lite extra fin. Vi planterade nya blommor och plockade bort lite saker som inte skulle vara där. Det var blandade känslor..ganska så jobbiga sådana såklart men det var tur att jag hade älsklingen med mig. Jag får så otroligt mycket stöd av honom, han gör mig stark! Igår slog det mig att det redan har gått ett halvår sen du försvann. Det känns inte som så, jag väntar juh fortfarande på att du ska ringa och fråga om jag har min tokiga pappa i närheten och att du ska berätta hur stolt du är över mig och att du alltid kommer finnas vid min sida. Bara säga sådana saker som du nästan alltid gjorde när vi pratade med varandra. Då tyckte jag inte att det var så märkvärdigt, rörd blev jag men tog jag åt mig? Nja.. Men nu, nu har jag insett hur mycket jag borde ha tagit till mig sakerna du sa. Hur mycket dom orden egentligen betyder för mig och framför allt hur mycket jag saknar/älskar dessa "små" ord som nu och egentligen alltid har varit stora. Jag kommer alltid saknar och älska dig farmor..som du sa till mig säger jag till dig:
"Jag är stolt över dig för att du kämpade så mycket"