Det var för ett tag sedan då jag var sjukt motiverad på att jag skulle gå ner i vikt. Det vill jag fortfarande men problemet är att min motivation försvann någonstans på vägen. Sen efter det så har jag tänkt att jag ska bita ihop och köra på med min Modifast men återigen så försvann motivationen igen. Fram tills idag...jag läste en persons blogg och fan va hon är duktig. Hon kör på med Modifast och GI-metoden och allt vad det heter. Hon tränar som en gris och leder även vissa styrkepass själv. Allt detta går hon medan hon lever sitt liv med vovve och man samt att hon jobbar som gruppchef.

Det är så jag skulle vilja vara, jag skulle också vilja tvinga upp mig kl 05:00 en lördags morgon bara för att träna. Jag skulle också vilja ta i med vikter och sånt shit tills jag nästan skiter ner mig. Jag skulle också vilja få muskler istället för fläsk. Problemet är bara att man behöver motivation och framförallt STÖD. Motivationen kommer och går för min del..men stöd, hm. Vart är den någonstans. I min familj så är man inte "tjock" förrens man väger 110kg!! Och alla jag pratar med säger alltid "inte behöver du gå ner i vikt inte"! Saken är den att det inte bara är därför jag vill träna utan det är även får att jag ska må bra, för att min kropp ska må bra.

Det är då jag tackar min underbara pojke..för han är den som faktiskt finns här och hjälper mig att försöka. Så från och med så ska vi börja träna 1 - 2 gånger i veckan. Om vi lyckas få tider på vårt gym som vi har här. Och jag är otroligt glad att det finns någon som står vid min sida..även fast man kanske behöver fler ibland så duger han GOTT OCH VÄL! 

Så nu, nu ska jag fan försöka. Och om jag lyckas så vet jag att det kommer bli blod, svett och även tårar. Men lyckas jag så är det i slutändan värt det.