Idag har det gått ett helt år sen du lämnade oss. Kvar står vi och kämpar, kämpar så det gör ont. Känslorna finns fortfarande och gör sig påminnda, det gör fortfarande otroligt ont. Nästan för ont. Om jag ändå kunnde spola tillbaka tiden. Om jag bara kunde få känna din doft och höra din skratt en sista gång, eller se ditt fina leende. Jag saknar dig så mycket, jag kan nog inte ens beskriva hur mycket. Jag vet att alla förr eller senare försvinner, men du fick bara inte. Du var min farmor och du skulle alltid finnas, jag skulle alltid kunna krama, pussa och berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Jag hade bestämmt det, du ska vara här med mig. Jag behöver dig fortfarande. Trots att det har gått ett helt år, ett helt skit år så rinner det fortfarande tårar ner för min kind. Det är så overkligt, du är ju en Lindholmare, du skulle klara detta. Men jag är stolt över dig farmor, otroligt stolt över hur länge du orkade kämpa, hur länge du orkade le fast din själ kved av smärta. Jag är stolt över att du fortfarande orkade bry dig om alla mina små problem medan du hade känslan av att du bar världen på dina axlar. Jag älskar dig så otroligt mycker farmor, och jag kommer alltid göra det. Tatueringen är snart där, vet nu exakt hur den ska vara. Och jag ber till gud att det ska svida lika mycket i mitt skinn som det gjorde i mitt hjärta den dagen du tog ditt sista andetag. Jag älskar dig farmor. Per aspera ad astra.