Solen kommer tillbaka, så småningom.
Jag försöker sakta men säker ta mig tillbaka till vardagen,
det går sakta men snart är jag där.
Men varje gång som man skrattar och glömmer bort för en enda sekund, en sekund, så
får jag ångest och dåligt samvete. Jag borde inte skratta, när detta har hänt.
Jag vet att gammelmormor hade skällt på mig och hon visste att jag tänkte så,
så samtidigt som ångesten kryper på mig när jag skrattar så försöker jag vifta bort det.
Inte ens ett år gick det mellan farmor och gammelmormor,
vilket resulterar i att jag bearbetar 2 bortgångnar som båda gör minst lika ont.
Men som jag sa, sakta men säkert, en dag i taget. Men jag kommer alltid hata april månad.
Det soliga vädret hjälper till lite, det får mig att inse att livet är lättare, ibland.
Och att framtiden fortfarande finns där, även fast det händer saker som detta, och jag lär mig ännu att
framtiden skiftar i ljus och mörk nyans. Det kommer alltid gå hand i hand, men solen är där, och
den kommer tillbaka.
Precis som jag ska, jag kommer tillbaka, med små steg..
Slutligen, så vill jag tacka den person som gör att jag ser ljuset i den mörka tunneln lite tydligare. Roger, jag är så otroligt tacksam för att jag har dig vid min sida. Du tar emot allt skit och ändå låter du mig gråta i din famn och du fortsätter att klappa mig på huvudet och torkar mina tårar. Båda gångerna har du varit där för mig som en räddare i nöden. Jag vet att det inte är några problem för dig, för att som du själv säger "den man älskar bryr man sig om, och dig älskar jag otroligt mycket" och visst, det ligger någonting i det du säger. Men jag är ändå så otroligt tacksam och glad att jag har dig. Jag hoppas att du vet att jag skulle göra exakt samma sak för dig, flera gånger om och när som helst. Det jag försöker förmedla är hur mycket jag älskar dig, och uppskattar dig. Jag är lyckligt lottad som har dig vid min sida. Jag kommer aldrig lämna dig, och jag hoppas att du inte lämnar mig. Jag älskar dig så otroligt mycket så ord inte ens kan beskriva det.
Föralltid din / Bebis!
Hej Emelie! Vad kul det var att se kommentaren,tack. Har verkligen saknat dig och det var dig jag menade.
Jag tänker på dig,jag vet hur det är nära personen går bort. Jag har förlorat min mormor,morfar och min pappa,det är fruktansvärt med sorg men man tar sig igenom det med hjälp av andra nära och kära och vad jag fattar det som så är din pojkvän en helt underbar kille som finns där för din skull. Du är lyckligt lottad :)
Det är kul att höra att du läser min blogg regelbundet,det gör jag med din också.
Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig men det går mot ljusare tider nu och som du säger så gör solens ljus mycket.....Kram på dig nu och må så gott det går :)
Hej! Den blev jättefin,din blogg!!!! Jag skulle också vilja göra om min men jag är så dålig på datorer och sånt,det är min lillebror som gjort min blogg..men nu går det mot ljusare tider så nu känner jag att bloggen måste bli lite ljusare....jag har en bild i huvudet om hur den ska se ut. Vad duktigt du är som kan detta;)
I dag är det inget roligt väder...det snöar! Typiskt april väder,suck.....hoppas dagen blir bra för dig trots att inte solen skiner.....låt solen skina inom dig,det vill nog din gammelmormor. Och det är ok att skratta...Jag tror att det finns människor som inte vill bli sörjda utan dom vill att man ska fortsätta att leva samtidigt som vi efterlevande måste få ur oss smärtan när någon går bort. När min mormor dog var hemskt,hon betydde jättemycket för mig,på begravningen så sörjde vi men efteråt åkte vi och spelade bowling och umgicks mer som en hyllning till mormor för jag visste att hon absolut inte ville att vi skulle sitta och vara ledsna över att hon är borta. Vi var ju ledsna endå men det kändes bra att göra något efteråt med all sorg. Saknaden kommer alltid finnas kvar men livet går vidare......Det rådet jag kan ge dig är att SKRIVA,skriva och skriva,det gör jag och det funkar.....det känns lättare. Tänker på dig. Kram
Halloj!! Nu har jag läst igenom hela din tid på bloggen....mycket intressant läsning. Jag blev mycket rörd av att läsa din blogg.....du påminner jättemycket om mig själv i den åldern när det gäller tankar,mående och funderingar, känner igen mig själv så mycket..lite läskigt, samtidigt så får du mig att tänka efter både en och två gånger vad jag igentligen vill med mitt liv...jag är ju så pass mycket äldre än dig och känner att jag nog inte vill leva så som jag lever nu.Det måste jag fundera på..... Du har skrivit så bra, fortsätt med det. Inga inlägg är konstiga,det är bara att skriva som orden kommer,det är din blogg och du får skriva vad och hur du vill. Det var sorgligt att läsa om dina syskon....hur är det idag mellan er? Du behöver inte svara om du inte vill.
Må så gott. Kram, Monica
