Shoo Bre - Douglas Foley




På bokens baksida står:

Det är vårtermin i nian och Elias och Oscar ser ljuset. Men våren blir inte som någon av dem tänkt sig. Inte på långa vägar.
Oscars arbete med skoltidningen och hans engagemang i elevrådet tar en tvär vändning när klassen får en ny svenskalärare, Kristina. För Elias del börjar terminen bra. Men så får han ett erbjudande om lätt tjänade pengar som är alldeles för frestande för att tacka nej till. Och så har han åter gett sig in i den kriminella väg han lovat sig själv att lämna. Juan, farid, Suzan, Shirin, Josef och Mojo är några av de vänner som finns där för Oscar och Elias när allt har gått åt helvete. När allt är lögner och svek.



Utdrag ur boken:

"Det var en vacker kväll att dö.
Ena benet dinglade över taket och händerna tog stöd mot den fortfarande varma plåtkanten, medan den lätta kvällsbrisen kärleksfullt smekte hans kropp. Andra benet vilade mot taket. Han vågade inte titta rakt ner. Han var rädd att han fick svindel och skulle falla. Han kunde inte låta bli att småskratta. Varför skulle han vara rädd att falla när det var just det han tänkte göra?
Fast han visste. Det handlade om kontroll. Han ville själv välja tidpunkten för när han skulle dö.

Han hade inte bestämt sig än. Han visste inte om han skulle stå upp och hoppa, eller snarare dyka - som om han stod på en trampolin vid en bassäng - eller om han skulle förbli sittande. Det ända han behövde göra, i så fall, var att ta upp det ena benet, sitta ordentligt, ta spjärn med armarna och skjuta fram rumpan en aning. Han undrade om han skulle passa på att göra en volt. Att landa platt, på magen eller på rygg, var att föredra. Eller kanske på huvudet. Vad som helst men inte på fötterna. Han visste inte varför. Det fanns ingen logik i resonemanget. Att flyga trettiofem meter genom luften och krascha på betong innebar en ögonblicklig död oavsett vilken del av kroppen som träffade marken först. Tids nog.

Han sträckte på ryggen och tittade slött omkring sig. Han kunde se ut över hela området. Han såg E4:an och trfiken som for fram och tillbaka från huvudstaden. han såg höghusen i Myrstuguberget. Den sena timman till trots hade solen inte försvunnit bakom beget bortom centrum. Strålarna speglade sig i fönstren på områdets alla höghus. Det var vackert.

Det var så vackert att det gjorde ont. Skymningen besjälade alla betongklossar, gjorde dom på en gång både levande och leende. Det var som om de tittade på honom, nyfikna och tålmodiga, och när han hade valt todpunkten skulle de fortsätta att le under de få sekunder det skulle ta innan den sista droppen liv lämnade hans kropp. Han suckade..."