Det var länge sen jag skrev nu. Lusten har inte funnits. Men nu är det dags, nu behövde jag vända mig till min "avlastningszon". Det är många tankar som snurrar nu, alldeles för många. Det börjar bli för mycket, jag känner själv hur jag sakta men säkert håller på att tappa greppet om allting. Det händer alldeles för mycket nu, och jag klarar inte av det, även om jag försöker ta en sak i taget.

 

Invaliditetsintygen - Ja, det har jag försökt få på rullning bra länge nu. Stressen från Folksam, känslan över att jag måsdela allt som händer.. eller ska man snarare säga allt som inte händer. Husläkaren som inte fattar vad man säger och försöker antyda att jag endast gör detta för att få ersättning. Det är inte ens jag som har dragit igång det hela. Det är Folksam! Och sen ska argumentera emot allting som jag säger. Håller på och dividerar om att jag har gjort en sådan bedömning för flera år sen så han fattar inte varför jag ska göra en ny. Förklarar då så gott jag kan att det beror på att den inte var gilltig då jag inte var färdigbehandlad, men det går inte in i hans huvud..utan jag gör det ju bara för pengarna. Om jag skulle kunna välja mellan att ha en frisk fot eller pengarna så skulle jag knappast välja pengarna.

 

Hjärtat - Tänk er att varje sekund, och ja då menar jag verkligen varje sekund, så slår erat hjärta dubbelt så snabbt än va det ska göra. Så har jag, konstant. Var inne på akuten för drygt en månad sedan, EKG och blodprover togs, man hittade ingenting annat än det självklara - sinustakykardi - vilket betyder det som jag har skrivit. Att det slår alldeles för snabbt. Proverna man tog på akuten visade inget märkvärdigt. Nästa steg var att jag skulle samla urin i 24 timmar och sedan analysera det och se om min kropp producerade för mycket adrenalin och stress hormoner. Var tillbaka på akuten idag för att jag skulle få reda på svaret, vilket såklart var normalt. Nästa steg är nu att jag ska göra ett <3 - ultraljud och se hur snabbt blodet rusar genom mina klaffar, om jag har förstått det rätt. Men det är inte förrens den 27 November. Läkaren skickade även idag en remiss till en psykolog då han säger att det även kan vara stress, oro och ångest.. No shit sherlock?! Jobbigas är det nu när jag även har åkt på världens dunder förkylning och har varit hemma i 2 veckor snart och knaprar pencillin.

 

Jobbet - Är tungt som satan, samarbete som inte funkar gör det jobbiga ännu jobbigare. Och man sliter som ett djur. Är såååå trött när man kommer hem så att det sociala blir lidande och hela privat livet i allmänhet. Mer om detta vill jag inte skriva här då det kanske inte är så lämpligt. Samtidigt som jag vill plugga, men vill inte lämna den trygga säkerheten med en fast inkomst och ännu mindre chans att få en lägenhet. Men kommer min kropp klara av detta tunga arbete i längden? Men foten, höfterna och nu även hjärtat. Det känns som om jag går sönder bit för bit sakta men säkert.

 

Summa  av det hela - Är att jag bara känner mig så otroligt förvirrad och så otroligt liten. Jag vet inte ens vilka ord jag ska använda, det är bara så otroligt tufft nu. Det känns som om att vad man än gör, inte gör, säger eller inte säger så blir ingenting rätt. Att jag mår såhär gör inte saken bättre, det känns bara som om hela huvudet är fullt av mos. Jag vet liksom inte vad jag ska ta hand om först, vilket som behöver min uppmärksamhet först eller vad som ska prioriteras. Samtidigt som allt detta händer så ska jag även försöka leva på mitt liv som vanligt. Jag ska orka göra det som de andra i familjen inte orkar/klarar av. Det finns såååå mycket mer jag skulle vilja skriva, men väljer att inte göra det då detta fortfarande är en offentlig sida. Men jag gör som vanligt.. biter ihop.

 

Men det är lungt, Emelie Lindholm fixar allt, hon är stark och klarar av alla dessa motgångar som alltid, och hon gör det alltid med ett leende på läpparna...

 

...Eller?...