Varför är vi människor så besatta av att allt ska vara så perfekt och planerat. Varför kan inte vi bara göra det vi vill när vi vill, utan att tänka att man har en massa ansvar och en massa måsten. Varför är vi så rädda för förändringar och varför vill vi så gärna ha en stabil grund så fort vi blir vuxna. Varför måste man tänka på en massa saker som dessa trots att det kanske inte är vad man vill.

 

Kan man inte bara leva livet ett tag. Nej. För vi måste ha jobb t.ex. för att vi ska klara oss i livet - mat, hyra, försäkringar, räkningar, ja ni vet, allt sånt. Och har man inte räkningar, hyra och allt så måste man ändå ha jobb för att man ska kunna skaffa sig sådana saker!

 

Men vart längst vägen försvinner det som man egentligen vill. Vilken människa vill jobba mer än halva tiden av sitt liv, vilken människa vill känna sig tvingad till alla måsten och alla ansvar. Vi lever ETT liv och det livet ska man kämpa sig igenom istället för att njuta av det.

 

Och det verkar ju.. logiskt?