Man förväntar sig så mycket saker av människor, man tar för givet så lätt på saker och ting, men man förväntar sig aldrig att ge något tillbaka. Man tycker så mycket, och vill förändra så mycket på mänskligheten men för att våra medmänniskor ska kunna förändra sig så måste man först och främst börja med att förändra sig själv. Men det tänker vi inte på, de flesta av oss vet att vi inte är perfekta, men ändå så förväntar vi perfektion i andra. Hur går det ihop?

 

Man kan till exempel inte säga; "Jag strejkar för att den andra inte gör något". I det långa loppet så leder det ingenstans förrutom att parten nummer tre får jobba dubbelt så mycket än vad den annars skulle göra. Så långt tänker man inte, för gynnar det inte dig själv så bryr man sig inte. Och även om man ser att det inte leder till något varför ska man då fortsätta. Bara för att det är skönt för en själv? Behöver ju inte lyfta ett finger, behöver inte göra någonting - slutar med exakt allting. Egoistiskt.