Jag är nere i ett mörkt hål,
ett hål lika svart som natten en kall vinterdag.
Ju mer jag försöker ta djupa, fina, lugna andetag,
desto mer faller jag längre ner.

Jag skriker inombords,
ljudet kan liknas vid en varg som ylar i solnedgången.
Men det är ingen som hör,
ingen som ser,
ingen som märker.

Jag ler och säger saker som;
"jag orkar inte bry mig".
Men det gör jag,
jag bryr mig så mycket så att jag går sönder.

Det känns som om någon vrider om mitt hjärta,
inte bara en gång och smärtan är vidrig.
Ångesten finns alltid där,
precis som luften vi andas.
Tårarna gör sig även påminda,
som mest när jag är alldeles ensam.
Ensam..utan dig..helt solo.

Jag vill bara att du ska vara här,
så som du var här förut,
det var vi, det är fortfarande vi,
men du är så långt borta.
Och mig lämnar du kvar i mörkret.

Allt jag behöver är att du sträcker fram din hand,
visar att du fortfarande finns där,
jag behöver dig,
jag kommer alltid att behöva dig.

Hålet kan även jämföras med en tunnel,
det lockar mig att gå längre in i mörkret.
Känns lättare så,
för detta, detta klarar jag inte själv.

Te Amo.